Långbro sjukhus 1909–1994

Det tidiga 1900-talet innebar en storskalig utbyggnad av sjukhus inom psykiatrisk vård. Vid sekelskiftet fanns det 4602 vårdplatser i Sverige. Under de 20 första åren på 1900-talet ökade antalet vårdplatser med över det dubbla. 1904 byggdes Vänersborgs hospital och asyl, 1912 tillkom både Säters hospital och Västerviks hospital, 1915 uppfördes Östersunds hospital. Under samma tidsperiod togs Långbro sjukhus i bruk.

Det tidiga 1900-talet innebar en storskalig utbyggnad av sjukhus inom psykiatrisk vård. Vid
sekelskiftet fanns det 4602 vårdplatser i Sverige. Under de 20 första åren på 1900-talet ökade antalet vårdplatser med över det dubbla. 1904 byggdes Vänersborgs hospital och asyl, 1912 tillkom både Säters hospital och Västerviks hospital, 1915 uppfördes Östersunds hospital. Under samma tidsperiod togs Långbro sjukhus i bruk.

Staten upplevde vid 1800-talets slut ett alltmer akut behov av vårdplatser på de psykiatriska klinikerna. I Stockholm fanns vid denna tid det ett ”dårhus”, den av staten upprättade Stockholms hospital, som var belägen vid Konradsberg. Utöver detta var det främst ett flertal provisoriska lösningar som fanns till förfogande, såsom en plats på dåvarande Brännkyrkagatan (numera Hornsgatan), som tog emot 30 patienter. 1905 klubbades beslutet att anlägga ett sjukhus vid Långbro. 1909 stod det klart och kunde ta emot 460 patienter. Arkitekt till den stora byggnaden i jugendstil var Gustaf Wickman, som också låg bakom Kiruna kyrka och Berns salonger. Han ritade även andra sjukhus, till exempel Söderby sjukhus. Vid ingivningen av Långbro sjukhus fanns det 11 byggnader på området, bland annat stall, isupplag, maskinhall, ekonomibyggnad, överläkarens bostad samt då de två stora vårdbyggnaderna – manspaviljong och kvinnopaviljong.

Uppbyggandet av ”sinnesjukhusen” skedde delvis på grund av en förändring i synen på psykiska sjukdomstillstånd. Professor Bror Gadelius var en av de som ansåg att dåtidens tro på psykoanalytiska metoder var ren vidskepelse. Istället skulle kroppsvården bli förebild för
”sinnessjukhusen.” Hospitalen skulle bli sjukhus. Cellsystemen skulle bytas ut mot
övervakningssalar. En av dåtidens stora profiler inom detta fält var läkaren Olof Kinberg. Han var drivande i att Långbro sjukhus togs i bruk. Han blev även dess förste överläkare och satt i styrelsen fram till 1927, då han avgick efter en mängd konflikter med sjukhusets styrelse. Bland annat rörande att styrelsen riktade kritik mot att han matat sina grisar med sådant som skulle användas till annat.

Under sin tid på Långbro sjukhus var Kinberg med som expert när lagen om vård av sinnessjuka författades 1923. En lag som förklarade förekomsten av sjukhus som den i Långbro, med att dess patienter led av ”oro, ej minst nattetid, osnygghet, förstörelselusta, våldsamhet, självmordstendenser”, som var så pass grava att det inte kunde vårdas i hemmet eller på andra sjukhus. Det krävdes sjukhus med specialkompetens, likt den som fanns på Långbro sjukhus.

Under de år som han var överläkare påverkade Kinberg i hög grad inte enbart vården på sjukhuset, utan även de sociala koderna. En del av detta berodde också på koppling mellan militären och sjukhuset. Under Kinbergs tid var en majoritet av sjukhuspersonalen före detta korpraler och furirer. Likt militärer bar Långbro sjukhuspersonal uniform, slips och skärmmössa. Det rådde hälsningstvång när underordnad personal mötte de som hade en högre rang än dem. Vid utebliven hälsning utdelades disciplinstraff. Under några år på 1910-talet jobbade även Olof Kinbergs dåvarande fru, läkaren Julia Kinberg, som underläkare på Långbro sjukhus.

I och med att Kinberg slutade 1927 och sjukhuset fick en ny direktör och överläkare i Fritz Wiesel luckrades de militäriska reglerna upp något. När Wiesel avgick 5 år senare och Sten Stenberg tog vid lättades reglerna ytterligare. Kvinnor och män fick nu interagera med varandra och permissionssedlarna försvann och på så sätt blev det lättare att åka ut på utflykt. Långbaden som påtvingad terapiform togs också bort.

Från 1922 fram till 1969 skedde en gradvis expansion av Långbro sjukhus. Antalet vårdplatser utökades i takt med att flera vårdpaviljonger och byggnader uppfördes under olika omgångar på 1920-talet, 1950-talet och 1960-talet. 1922 fanns det 732 vårdplatser, en siffra som var nästan det dubbla – 1394 stycken – 1969. Detta speglas även i antalet anställda som ständigt sköt i höjden med jämna mellanrum. 1922 hade Långbro sjukhus 290 anställda, vid 1960 var den siffran 536 anställda. 1960-talet var dock den stora expansionens tid. Antalet anställda 1969 hade i det närmaste dubblerats mot vad det var bara 9 år tidigare – 1159 anställda.

Denna storslagna expansion kunde givetvis inte hålla i sig. 1971 ändrades organisationen kring hur Stockholm stad styrdes. Det blev ett storlandsting, i och med att ansvaret för landstingsuppgifter från kommun, landsting och kranskommunerna slogs ihop. När det kommer till sjukhusen så innebar detta att det blev enklare att göra en jämn fördelning av patienter inom områdets sjukhus. Långbro sjukhus hamnade i Södra förvaltningsområdet, tillsammans med bland annat Södersjukhuset, Mariapolikliniken och Samariten. Under denna tid kom också kritik om misshandel och andra missförhållande på Långbro sjukhus. Bland annat blev en kvinna med det fingerade namnet ”Elisabeth” känd i media. Hon hade anlänt som 12-åring till Långbro sjukhus, uppvisade starka aggressioner och utbrott. I media kallades hon ”Sveriges farligaste kvinna” och misstänktes lida av en allvarlig psykos. 1977 blev hon rikskänd när fotografier av henne fjättrad vid en träbrits, endast iklädd en svart sopsäck, spreds. 1990 fick hon slutligen rätt diagnos: autism. 7 år senare avslutades
hennes tvångsvård.

I en festskrift som firade 75-årsjubileet av Långbro sjukhus funderade pensionerad personal om det skulle komma att bli ett 100-årsjubileum för Långbro sjukhus. Det skedde en förändring i uppfattningen om hur korrekt psykiatriska vården skulle te sig. Det fanns en större debatt kring att man ville få ut patienterna i samhället. Att sjukhusen blev som ett sorts förvar. Långbro sjukhus förde allt mer tynade tillvaro och fick, som personalen siade om, inte fylla 100 år. Verksamheten avvecklades 1994 och samma år sålde Stockholm stad området till bostadsbolaget JM. Dessa omvandlade det före detta sjukhusområdet till ett attraktivt bostadsrättsområde.

Artikeln är skriven av Lars Nilsson, student i arkivvetenskap på Göteborgs universitet under praktik på Regionarkivet vårterminen 2024.

Källor:

• Berättelse över sjukvårdsstyrelsens verksamhet under år 1969, Stadskollegiets utlåtande och memorial Nr 37/1970, s. 10f
• Brunius, Patrik, Götherfors, Arne, Lund, Maria, Strömer Wilson, Christina, Svedberg, Gunnel (Red.), Långbro sjukhus 75 år 1909-1984, Stockholm; Långbro sjukhus, 1985
  Gröndalsarkivet 1893-1993, 10 år, bilaga till årsberättelse 1993
• Haverdahl, Anna-Lena 2003. ”Vårdplatser blir exklusiva bostäder” I: 'SvD 19/9-2003
• Lag om vård av sinnessjuka 26 november 1923, s.iv
• Stockholms kommunkalender 1914, s.78
• Stockholms kommunkalender 19272, s.12416
• Stockholms kommunkalender 1928, s.127
• Stockholms kommunkalender 1960, s.484
• Stockholms kommunkalender 1970, s.531
• Stockholms kommunkalender 1971, s.546ff
• Ivar Strahl, ”Nekrolog över Olof Kinberg”, Svensk juristtidning Länk till annan webbplats.. Hämtad 2024-02-12